Henriksson Engström

Conrad von Falkenberg, naturaliserad Falkenberg af Trystorp (son av Henrik von Falkenberg, se adliga ätten Falkenberg af Bålby nr 105, Tab. 2), till Trystorp i Tångeråsa socken, Örebro län, Börstorp i Hassle socken, Skaraborgs län och Sandemar i Österhaninge socken, Stockholms län. Född 1591-12-12 på slottet Ermes (At (Sch).) i Livland. Kapten vid Södermanlands infanteriregemente 1623 (1622). Naturaliserad svensk adelsman jämte yngre brodern Melker 1625 och introducerad i tredje klassen under nr 75, vilket sedermera blev ändrat till 105. Svensk kommissarie i Holland 1631-09-01. Kammarråd 1633. Tillika häradshövding i Hollola härad i Finland 1633-12-20. Landshövding i Kalmar län och på Öland 1637-11-29. Riksråd 1651-04-10. Rikskammarråd 1652-01-03. Uppflyttad 1652 i dåvarande riddarklassen under nr 18. Avgick från rikskammarråds ämbete (Ök.) 1653-10-18. Död 1654-03-24 på Börstorp enligt huvudbanéret i Hassle kyrka (At (Sch).) (enligt handlingar på Börstorp var dödsåret 1664) (Nv.) och ligger jämte sin fru begraven i nämnda kyrka. Gift 1633 med friherrinnan Catharina Bonde, av Laihela ättegren, född 1617, död 1652-03-25 på Börstorp, dotter av riksrådet Carl Bonde, friherre Bonde, och hans 1:a fru friherrinnan Beata Oxenstierna af Eka och Lindö.

Conrad Falkenberg
Landshövding, Riksråd
2. Conrad von Falkenberg (skrev sig Conradt v. Falkenberch), naturaliserad Falkenberg af Trystorp, son av F. 1, f. 12 dec. 1591 på Ermes, Ermes sn Livland, d. 24 mars 1654 på Börstorp (inskrift å begravningsfana i Hassle), Hassle sn (Skarab.). Var 1604 i Sverige; page hos drottning Kristina d. ä. 10 mars 1605; utrikes resor 1609–15, följde hertig Karl Filip på resa till Tyskland 1617; var jan.–juli 1622 kapten vid Conrad v. Teklenburgs (sedermera Södermanlands) reg.; naturaliserad svensk adelsman 1625 (uppflyttad i riddareklassen 24 dec. 1652); en av direktörerna i Svenska handelskompaniet 1626; uppdrag i Preussen och andra tyska orter 1626–25 april 1627; kommissarie till Nederländerna 1628 (order om tärepenningar till F. 29 april; var i Amsterdam 18 sept.), ny fullmakt 1 nov. 1631; kammarråd i Kammarkollegium 22 okt. 1633; häradshövding i Hollola, Finland, 10 dec. s. å.; landshövding i Kalmar 29 nov. 1637–hösten 1645, då han tog avsked på grund av sjukdom; kammarråd 3 febr. (ej jan.) 1652; riksråd 1652 (ej 1651; närvarande första gången 18 nov. 1652, avlade riksrådsed 24 dec. s. å.) samt således därefter riks- och kammarråd; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1627, 1631, 1634, 1635, 1640, 1641, 1642, 1643, 1645, 1647 och 1650.

G. 26 jan. 1634 (Carl Bondes brev 11 mars s. å. till A. Oxenstierna) m. friherrinnan Catharina (Carin) Bonde, f. 19 mars 1614 (C. Bonde i brev 16 febr. 1632 till A. Oxenstierna), d. 25 mars 1652 (maken C. v. F. till Oxenstierna 24 okt. 1653) på Börstorp, dotter av riksrådet friherre Carl Bonde och friherrinnan Beata Oxenstierna af Eka och Lindö.

F. föddes på faderns livländska slott Ermes men bortskickades under de oroliga förhållandena 1602, först i juli till Reval och sedan i augusti till ösel, båda gångerna tillsammans med sin bror Johan (f. 1594, skjuten 1613 vid Novgorod). Sedan fadern överrest till sin närkingska gård Trystorp, dit han kom i juni 1603, anlände sönerna Conrad och Johan även dit 25 augusti. Efter ståndsmässig utbildning genom hovtjänst och resor inträdde F. i militärtjänst och var vid 31 års ålder infanterikapten (1622). Sin egentliga insats kom han dock att göra som civil tjänsteman.

Hösten 1625 var F. i Tyskland och skulle förhandla om inkallande av tyska bergsmän till Sverige, men kom ut för sent (se bl. a. F. till A. Oxenstierna 19 jan. 1626). F. redogjorde emellertid för järnhandeln i Tyskland. I okt. 1625 ordnade han med försäljning av svensk koppar. F., som 1625 naturaliserats som svensk adelsman, blev 1626 en av direktörerna i det 1619 stiftade Svenska handelskompaniet, vanligen kallat Kopparkompaniet, privilegierat för handel med svensk koppar. Sommaren 1626 var F. i Tyskland för inkallande av arbetsfolk och öppnande av marknad utrikes för svenska järnvaror (Wittrock, s. 83). På hösten berättar han om järn- och kopparmarknaden liksom om krigshändelserna. Gustav II Adolf, som 12 juni s. å. underskrivit kompaniets sista privilegieurkund, hade stora förhoppningar rörande kompaniet och kopparhandeln. Konungen räknade med, att kopparen skulle gå upp i pris. Under kriget i Preussen 1626–27 utfördes koppar dit, sattes i deposition och användes för olika ändamål. F. hade order att i Tyskland utföra och övervaka de åtgärder, som konungen för dessa syften påbjöd. Wittrock (s. 89 ff.) har närmare redogjort för F:s uppdrag vid denna tid. När Erik Larsson (sedan adl. von der Linde) våren 1627 hemkom från Holland och Brabant och tillträtt faktorstjänsten i räntekammaren, fick F. emellertid 25 april befallning att till honom överlåta alla sina fullmakter, kontrakt och övriga dokument. Därmed började en lång dragkamp mellan F. och Erik Larsson, resulterande i en obotlig antagonism och ömsesidig, stark kritik. F. fick emellertid först sälja den råkoppar han hösten 1626 deponerat i Hamburg och Lübeck. Vid den tiden hade F. föreslagit Oxenstierna att låta rika judar slå sig ned. i Göteborg.

Emellertid hade F., som i maj 1628 var i Stockholm, ett annat viktigt uppdrag, troligen redan i april (i Kammarens registratur order 29 april om tärepenningar för F.; AOSB, 2:11, s. 555): han skulle fara som svensk kommissarie till Nederländerna. Den 18 sept. s. å. finner man honom i Amsterdam. Hans viktigaste uppgift gällde alltjämt kopparhandeln. Den svenska kopparpolitiken stod inför ett olösligt problem, då krigsfinansieringen krävde största möjliga exploatering och ett ökat utbud nästan oundvikligt medförde prisfall. Efterfrågan var föga elastisk, sedan den spanska kopparmyntningen upphört 1626. De medel som från svensk sida användes för att begränsa utbudet, kopparmyntningen och deposition av koppar hos utländska avnämare, voro icke och kunde icke vara effektiva. Utom svenskt överutbud hade man också att räkna med främmande konkurrens. Den tidigare dominerande ungerska kopparproduktionen och ännu mer den tyska hade emellertid gått starkt tillbaka. Sverige hade icke att frukta någon europeisk medtävlan, som på längre sikt kunde hota dess ställning. Men på 1620-talet började den japanska kopparen att skymta. Japan producerade mer koppar än Sverige. Den japanska kopparen exporterades till övervägande del av det holländska ostindiska kompaniet, som behövde den för sin asiatiska handel. En möjlighet fanns dock alltid att begränsa häftiga prisstegringar i Europa genom en viss import av japansk koppar. Denna utväg tillgreps i något större utsträckning under 1600-talets senare hälft men skymtar redan på 1620-talet, ur svensk synpunkt som en hotande möjlighet. Den europeiska marknaden hade dock under hela 1600-talet endast en underordnad betydelse i det ostindiska kompaniets kopparhandel (Glamann, s. 52, 60).

Det var under en mycket brydsam situation F. kom till Nederländerna. Svårigheterna voro av den art, att de näppeligen kunde bemästras. Det är därför endast naturligt, att F. i viktiga fall ej lyckades. Hans rapporter till Axel Oxenstierna (tryckta för tiden 1626–33) äro emellertid en viktig källa rörande kronans invecklade affärstransaktioner i Nederländerna. De äro skrivna på tysk-svensk rotvälska men utmärkta av stor klarhet och tankereda samt ingående kunskap om fakta. Många ämnen beröras, såsom finansiella transaktioner, subsidierna, den svenska kronans monopolistiska spannmålshandel och kopparhandeln. Uppgifterna om den sistnämnda ha uppmärksammats i litteraturen, ej minst i diskussionen mellan Eli F. Heckscher och Albert Olsen om den svenska kopparens roll. F. hade stark känning av, hur de svenska försöken att behärska marknaden motverkades av okontrollerbara utbud, en stor export av kopparmynt, kopparpartier, som uppdöko från olika håll – däribland enligt hans misstankar från Sverige utsmugglad koppar – och icke minst den deponerade kopparen, vars blotta existens hänsynslöst kunde utnyttjas i pristryckande syfte. En liknande roll spelade rykten om tillförsel från Ungern och Japan, liksom ett par partier japansk koppar, som verkligen infördes, fastän ej i kvantiteter som kunde påverka marknaden i stort. F. fäste också uppmärksamheten på, att järn började ersätta kopparen för flera ändamål, bl. a. för kanontillverkning. Själva faktum är obestridligt och utan tvivel av betydelse i vissa situationer, men på längre sikt kunde dylika förändringar i efter- frågan ej uppväga knappheten i Europas kopparförsörjning (Heckscher, Sveriges ekonomiska historia, 2:2, s. 454).

Hösten 1631 avpolleterades Erik Larsson »för sina oriktiga procedyrer» och kallades till Tyskland. F. fick ny fullmakt och skulle nu ensam ha »inseende på de holländske saker samt de penningar, som komma från Frankriket» (Dahlgren, 1, s. 85). Till hjälp i Holland hade F. sedan någon tid brodern Melchior (se F. 3), som också fick sin beskärda del av Erik Larssons kritik. F. kom nu i en verkligt brydsam belägenhet. Erik Larsson trodde, att F. genom förtal skaffat honom konungens onåd och visade honom därför öppen fiendskap. Han ville ej göra reda för sig, och den räkenskap han slutligen lämnade, fann F. »obscur och oriktig». De franska subsidierna läto vänta på sig, likaså de holländska. Bland dem, som motarbetade honom, angav F. inför konungen särskilt Louis De Geer, ävensom dennes nära fränder 'Tripparna' (familjen Trip). Under de invecklade transaktionerna med de sistnämnda hade F. stöd av Dietrich von Falkenberg, som 1629 befann sig i Holland för värvningar och vapenanskaffningar. Ett kontrakt med firman Trip undertecknades 16 maj 1629 av Conrad och Dietrich gemensamt å svenska konungens vägnar. Dahlgren har utförligt redogjort för dessa förhandlingar och motsatsförhållanden. Striden med De Geer gick så långt, att 1636, då både F. och De Geer voro i Sverige, överföll F. den senare på landsvägen vid Botkyrka och »otillbörligen trakterade honom med hugg och slag» (Dahlgren, 1, s. 258). Saken, som »Hennes Maj:t högt misshagat», anmäldes i rådet 21 april 1636, men förliktes sedan på regeringens anmodan.

F:s erfarenheter gjorde honom kritisk mot den svenska regeringens metoder för att styra kopparmarknaden. Men också han utgick från, att varje större utbud av koppar medförde tendens till prisfall på marknaden. Han förordade därför industriell exploatering av kopparen, liksom det bruk, som nu än mer fick insteg även i Sverige, att använda koppar till taktäckning – Oxenstierna täckte sitt eget palats i Stockholm därmed. Sina åsikter har F. 1633 sammanfattat i ett memorial »om kopparhandelns väsen och continuation» (referat hos Dahlgren, 2, s. 396).

I sept. 1631 meddelade F. till Axel Oxenstierna sin förlovning med kanslerns systerdotter Carin Bonde, riksrådet Carl Bondes dotter. Hennes far hade pådrivit giftermålet, medan rikskanslerns bror Gabriel Gustafsson Oxenstierna i brev till Axel yttrar sig rätt syrligt om alliansen med utlänningen F. (AOSB, 2:3, s. 226). Kanslern, med sin allmänt kritiska inställning till den baltiska adeln, var ej heller tilltalad (Ahnlund, s. 638). Icke desto mindre kom partiet givetvis att med ett slag höja både Conrads och hans släkts sociala position.

Hösten 1633 (rådsprot. 3 okt.) var F. kallad till rådet för att redogöra för sin uppfattning om kopparhandeln. Ett par dagar senare diskuterade man i rådet, hur han bäst skulle användas. Resultatet blev en fullmakt som tjänstgörande kammarråd i Kammarkollegium. Även där fick han fortsättningsvis handlägga också ärenden rörande kopparfrågorna. Han tillfrågades i dec. s. å. (rådsprot. 12 dec), om han ville återresa till Holland för att avsätta den svenska kopparen, men svarade nej. Nu gavs uppdraget åt motståndaren Erik Larsson, som fortsatte sin kritik av F. (rådsprot. 22 juli 1634, s. 192). I rådsprotokollen under åren framåt möter F. ofta, inkallad för diskussion av olika frågor, liksom han i Kammarkollegiets protokoll framstår som en av kollegiets ledande män och en kraftkarl. Även sedan han 1637 utnämnts till landshövding, följde F. noga Kammarens ärenden, och det var han (Odhner, s. 106), som jan. 1642 angav Jost Hansson (se släktart. Falkenstierna) m. fl. för stora försnillningar av kronans medel.

Som landshövding i Kalmar (från 1637) fick F. våren 1639 (rådsprot. 27 maj) en skrapa på grund av osämjan genom F:s förhållande till presidenten i Kalmar stadsstyrelse Chr. Larsson Grubbe. Gabriel Gustafsson Oxenstierna, som själv velat ha Kalmar län och som således är partisk, skrev till sin bror Axel (22 april 1639), att »det hade väl gjorts behov», att Gabriel fått det, »för Falkenberg haver intet huvud efter den allmogens humör». Man erinrar sig här brodern svårigheter i Åbo län (se nedan s. 217) – de båda balterna hade tydligen ej lätt att acklimatisera sig. Å andra sidan hade F. som landshövding också otvivelaktiga förtjänster (Håkansson). F. ingrep sålunda med kraft för att stödja staden Kalmars handel och skeppsfart och sökte avhjälpa brister i förvaltningen. Den 28 juni 1641 bildades på F:s initiativ ett kompani för salthandeln. För att få borgarna att bidraga med andelar där, tecknade F. själv 500 rdr, med villkor att han ej skulle hållas ansvarig för kompaniets eventuella förluster. Om vinst uppstode, skulle hans del tillfalla Kalmar domkyrka. Han höll 1 juli s. å. räfst med rådsturätten i Kalmar och påtalade med skärpa en del missförhållanden. År 1644 (d. 20 maj) besvärade sig F. inför rådsturätten över orenligheten på gator och i rännstenar och påpekade de hygieniska vådorna. Landshövdingebostaden på slottet var kall och dragig, och F. fick 1642 tillstånd att förlägga sin bostad och sitt kansli till en gård i gamla staden. Även ute i länet verkade F. Åren 1639–42 besökte han t. ex. Västervik minst en gång om året, och i maj 1642 företog han där en grundlig inspektion, kritiserande den bristfälliga räkenskapsföringen och redovisningen och uppsatte en lönestat (Lindberg). På grund av sjuklighet avgick F. som landshövding hösten 1645. Troligen har han de närmaste åren bott på Börstorp, varifrån han i varje fall daterar brev till Axel Oxenstierna i maj 1646.

Ännu en gång kallades dock F. till verksamhet i statstjänst. I febr. 1652 blev han nämligen ånyo kammarråd. Litteraturen uppger oriktigt, att han skulle insatts i riksrådet redan april 1651. Han förekommer i rådet första gången 18 nov. 1652 men avlägger ej rådsed förrän 24 dec. s. å. (då han också uppflyttades i riddareklassen, se adelsprot. samma dag). Först därefter är han således riks- och kammarråd. Populär var F. emellertid icke heller i Kammaren. Den initierade Johan Ekeblad anför i brev 26 jan. 1653, att Gustaf Posse »med en hop andra gamla landshövdingar komma i en faselig djup efterräkning, ... vilket allt Falkenberg, sedan han är kommin i Kammaren, uppsnokat och uppfunnit haver, så att de uti Kammaren hava tagit sig ett ordspråk, att Gud måtte bevara dom från 3 ting, som begynnas på F, nämligen för Falkenberg, fånen och fiskalen»! F., som vid den nya kammarrådsutnämningen var 60 år fyllda, avled redan våren 1654 på Börstorp och begrovs i Hassle kyrka (gravsten se F. Falkenberg, 1942, s. 39 f.). Enligt familjetraditionen fick F. rykte om sig som bondeplågare och ansågs ha försvurit sig åt djävulen (Falkenberg, 1937, s. 86, 89). Huruvida dessa traditioner verkligen återgå på hans samtid, är ej uppvisat. Men väl framgår ju ovan flerstädes, att F. var hetsig, svårhanterlig, kärv, myndig och självsäker. Att han emellertid varit en ovanlig arbetskapacitet och en i många hänseenden dugande, initiativ- och kunskapsrik ämbetsman är lika säkert. Heckscher anser honom ha varit sin tids främste specialist på kopparfrågorna.

F:s huvudgård var det västgötska Börstorp, ehuru släktgrenen fick namn efter faderns närkesgård Trystorp. Kring det senare skaffade F. sig genom olika köp och byten ett stort godskomplex (Brännman) . Hans jordförvärv, särskilt hans frälseköp, kommo att spela en roll i diskussionen (om aristokratfördömandet) mellan Geijer och Fryxell (Brannman, s. 227 f.).

Conrad Falkenberg (Kurre Falkenberg benämnd) hade ett “svårt
rykte“ om sig, att han med näfrättens makt slog under sig och lade
till Börstorp, som var hans hufvudgods, ett stycke jord från hvar och
en af de kringliggande byarne, ehuru det, enligt andra uppgifter, är
troligare att Falkenberg, ehuru barsk och måhända äfven hård, dock
var en i botten rättskaffens man; men som han, i sin egenskap af riks-
kammarråd, höll sträng räfst med åtskilliga bland kronans embets- och
tjenstemän, var han fruktad och jemväl hatad, och så påbördades han
förmodligen mindre vackra handlingar, dem han aldrig begått. Emel-
lertid säges han hafva rönt ett hårdnackadt motstånd i Sjötorps by, då
han äfven der “ville taga sig gods med näfrätt“, och till följd deraf
skulle han hafva varit så hatad af befolkningen i nämnde by, att, då
han stod på sin lit-de-parade, ett par gummor från Sjötorp skulle hafva
gått fram till kistan och nypit honom i näsan, med de orden: “Nu sa’
vi la få vara i fre’ för dej lell, din kannibel!“*) – “Ni skall så fan
heller“, röt den döde och vände på sig i kistan, till gummornas och
hela menighetens stora förskräckelse; och så påstås han, som ofvan
nämndt är, ofta hafva “gått igen“.
En gammal sägen är, att så länge porträttet af friherre Conrad
Falkenberg, en 8 fot hög och 4 fot bred samt af en tung, förgyld
ram omgifven oljemålning, framställande grundläggaren af Börstorp i
hel figur och iklädd en mörk riddaredrägt, befinnes liggande, intet spö-
keri afhöres, men att Falkenberg deremot spökat så snart porträttet
hänges upp på väggen. Hvad som härutaf är sannt eller icke, lemna
vi derhän. Följande tilldragelse är emellertid faktisk. Då nuvarande
egaren till Börstorp ditflyttade, befanns meranämnde porträtt, som då
var temligen bristfälligt, ligga undangömt på en vind, derifrån han lät
nedtaga och restaurera detsamma, hvarefter det upphängdes å väggen i
en salong, der ett fortepiano med tillhörande spelstol jemväl hade sin
plats. Innanför detta rum var friherre L. Leuhusens sängkammare.
Då han år 1850 skulle börja ombyggnaden af Börstorps stora bygg-
ning, lät han föra alla i densamma befintliga saker till en flygelbygg-
nad, i hvilken han och hans familj sedan bodde så länge reparationen
pågick. Alla möbler voro redan bortflyttade, med undantag af säng-
kammarmöbeln samt fortepianot med den der bakom stående, ganska
bastant gjorda spelstolen, hvilken just hade sin plats under det Falken-
bergska porträttet, som äfven var qvarhängande på väggen. Dagen der-
på skulle äfven allt detta flyttas ned i flygeln. Det var sista natten
som Börstorps byggning stod oförändrad i sitt åldriga skick. Midt i
natten väcktes egaren af ett starkt buller: taflan med herr rikskam-
marrådets bistra bild på hade fallit ned och stannat upprätt emot väg-
gen, men i fallet klufvit fortepianostolen midt itu. Och likvisst hängde
detta porträtt då i samma rep, som uppburit det många år före detta
fall och som ännu alltjemt uppbär detsamma.
Enligt hvad Rüdling omtalar, inträffade år 1733 i December må-
nad i Stockholm en händelse, som ansågs vara öfvernaturlig. Saken
*)Westgötadialekt; sa = skall; la = väl; lell = likväl; kannibel =
kanalje.