Henriksson Engström

Dücker, som var son till den baltiske majoren Carl Fredrik Dücker och Anna Elisabeth Sass, började sin krigarbana i fransk tjänst vid 25 års ålder. Han deltog i tre fälttåg under 1690-talet. När Stora nordiska kriget började år 1700 befann sig Dücker i Riga och deltog i stadens försvar mot August den starkes sachsiska här. 14 november samma år utnämndes han av kung Karl XII till generaladjutant och blev överste och regementschef 1703.

Han deltog i kungens fälttåg i Stora nordiska kriget fram till slaget vid Poltava 1709, där han tillfångatogs. Efter att året därpå ha utväxlats befordrades han till generalmajor 1710 och deltog i slaget vid Helsingborg.

12 juli 1711 upphöjdes Dücker till friherre, dock utan introduktion.

1713 utnämndes han till general av kavalleriet. Dücker var ståthållare i Stralsund när Karl XII natten till den 10 november 1714 överraskande ankom dit efter den långa ritten från Turkiet. Han kunde då verkligen känna igen kungen eftersom han varit i hans majestäts tjänst i många år. Dücker var också med vid belägringen av Fredrikshald 1718 och enligt hovpredikant Jöran Nordberg bad Dücker enträget kungen att inte ge sig upp i löpgravarna, vilket kungen avslog med känt resultat. Dücker var även med och försvarade Stockholm i Slaget vid Stäket 1719.

Efter kungens död var Dücker den mest ansedde generalen i Sverige och han bereddes plats i rådet 1719. Han blev också greve och fältmarskalk 1719, och ledde Krigskollegium. Enligt ett citat i Elgenstierna (1927:373) meddelas att "Han var en oförskräckt och lycklig krigshjälte; under tjänsten i Frankrike bevistade han åtta fälttåg, sju belägringar och två stora fältslag samt var med i Carl XII:s alla krig".

Han var först gift med den polska furstinnan Theodora Zkolieska Oginska (1692–1719), som han tvingade till giftermål sedan han tillfångatagit henne och hennes syster under kriget i Polen, och andra gången med Hedvig Vilhelmina Oxenstierna (1682–1758)[1] Carl Gustaf Dücker är begravd i Wasaborgska graven i Riddarholmskyrkan.