Henriksson Engström

Ägde Norrvik, Grangärde (Widiks) 1539-1570.1586

Halvvägs mellan Grängesberg och Ludvika ligger Klenshyttans masugn. I närheten finns flera fina bergsmansgårdar. Klenhyttan anses vara grundlagd av ättlingar till bergsmannen Lars Rafvaldsson i Norrbo i början av 1600-talet.

Lasse är nämnd 1539-1572 och var bergsman i Norrvik, Grangärde sn, bergsfogde i Västerbergslagen.

Enligt 1539 års längd över årliga räntan betalade Lasse så kallad hyttgäld. Detta tyder på att han tillsammans med grannen Bengt Arvdrev en osmundshytta för framställning av järn. 1560 synes han låtit bygga en tackjärnshytta och en stångjärnssmedja. Han tillhörde Dalarnas högst beskattade personer och hans förmögenhet taxerades vid extraskatten till Älvsborgs Lösen 1571 till 3366 mark, varav silver utgjorde 420 lod (1 lod = 13,2 gram) och tackjärn 81 skeppund (1 skeppund = ungefär 150 kg). Som enda person i socknen hade han dessutom kontanta medel, inte mindre än 200 mark penningar. Han ägde dessutom 13 kor, 5 ungnöt, 13 getter och 5 svin. Medelbeskattningen per skattebetalande i Dalarna var 102 mark.
Enligt Grangärdes dombok 3-4/2 1685 och 10/2 1696 skall Lasse Ravaldssons far ha varit Raval Matsson i Norrvik, som i sin tur skall ha varit son till Mats Arvidsson, som bodde på den plats där senare Klenshyttan anlades.

Lasse ska ha varit gift två gånger och den andra frun ska ha hetat Marit.

i Saköreslängden för 1551 påträffas Lasse Ravalsson. Han får då böta 100 mark penningar för sin dotters räkning då hon begått ”skylskap” = incest med sin broder.

En intressant incident 1550 var när Lasse Ravalsson som var Bergsfogde för Västerbergslagen anklagade Bergsmannen och Nämndeman Bengt Nilsson i Persbo för att ha smitt alltför lätt osmundjärn. Att det var medvetet framgick klart eftersom Bengts hustru kom utfarande och sparkade omkull vågen och bad Lasse ”att pynta segh dädhan”. Bengt erkände och fick böta trots att han satt ting vid tillfället. Någon fiendskap föreföll det knappast ha orsakat eftersom Bengts sondotter sedermera gifte sig med Lasses sonsonson Hans Widichsson. På så sätt sammanknöts Hans Widichsssons familj med den äldsta och mest inflytelserika släkten i Persbo.

Från Jan Granaths släktsida.

Skattelängden tillåter oss att få en inblick i familjens ekonomiska förhållanden. LASSE ägde 420 lod silver, 21 lisspund* koppar, * lisspund tenn, 2 veckosten malm, 81 skeppund tackjärn och 3 skeppund stångjärn. Som enda person i socknen hade han dessutom kontanta medel, inte mindre än 200 mark penningar. I fähuset lär detha varit ganska fullt: Han ägde 13 kor, 5 ungnöt, 13 getter och 5 svin. Alltsammans värderades till 3366 mark och 2 öre varav en tiondelen gör 336 mark och 5 öre. Som en jämförelse kan nämnas att Dalarnas högst beskattade, den mäktige fogden Knut Persson i Varggården vid Kopparberget, var beskattad för 3688 mark. Medeltaxeringen per skattebetalande var i Dalarna 102 mark och i Grangärde det dubbla, 204 mark.

Lasse tycks ha dött strax efter denna taxering. Han möter oss endast en gång till; i 1572 års tiondelängd. Dessförinnan träffar vi på honom desto oftare, allra först i 1539 års längd över årliga räntan. När Gustav Vasa omkring 1540 lät lägga uppräkenskaper för fögderierna var den viktigaste inkomstverifikatonen "årliga räntan", en årligen förnyad förteckning på bla de skattskyldiga fastigheterna. I Norrvik beskattas 1539 två gårdar: Lasse Ravalssons och Bengt Arvidssons. De hade ditintills betalat 2 hundrade osmund i hyttgäld tillsammans. Nu "föröktes" deras skatt till det dubbla, 1 fat osmund, alltså * fat vardera. Denna hyttgäld kvarstod under resten av 1500-talet. (Vissa andra skatter tillkom dock.) Hyttgälden var en skatt som utgick på hyttdriften. Man kan alltså sluta sig till att Lasse och hans granne tillsammans drev en osmundshytta. I dessa hyttor framställdes järn vid en relativt låg temperatur. Osmundshyttorna var 1539 helt förhärskande i Grangärde; först 1558 uppfördes av kronan den första tackjärnshyttan i Grangärde, vid Ludvika ström. Kvaliteten på osmundsjärnet var ganska låg, och kronan propagerade ivrigt för att bergsmännen skulle övergå till tackjärnstillverkning. Tackjärnet tillverkades i hyttor med högre temperatur, i vilket järnet smältes helt. Produkten, tackjärnet innehöll dock mycket kol, vilket gjorde det osmidbart. Föratt få bort kolet "färskades" järnet i stångjärnssmedjor i vilka användes en stor vattendriven hammare. Lasse Ravalsson synes ha varit en föregångsman i trakten på detta område, eftersom han omkring 1560 tycks ha låtit bygga en tackjärnshytta och en stångjärnssmedja. I årliga räntan 1562-1564 beskattas han med 1 skeppund stångjärn för "en hammarsmedja". Från 1565-1568 finns inga längder bevarade.

I 1569 och följande års längder finns ingen notering om någon stångjärnssmedja. Han torde dock ha haft den kvar eftersom han vid beskattningen för Älvsborgs lösen ägde stångjärn. Möjligen kan han ha fått skattefrihet på smedjan. Att Lasse så väl höll sig framme med nymodigheterna inom bergsbruket torde hänga samman med att han åtminstone 1550-1558 var bergsfogde i Västerbergslagen. Som ovan nämnts torde Lasse ha dött strax efter taxeringen för Älvsborgs lösen 1571. I 1572 års längd över årliga räntan står en i övrigt obekant Tidik Larsson för gården. 1573 och följande år är det istället Widik Hansson, Lasses sonson som redovisas. Förutsatt att Tidik Larsson inte är en felskrivning för Widik Hansson,kan man anta att Tidik var son till Lasse Ravalsson. Den som till slut övertog gården efter Lasses död var dock sonsonen Widik. Denne bör då ha varit i tjugofemårsåldern ty när han 1628 dör uppges han var "wid pass 80 åhr". Hans far Hans Larsson har tydligen dött före sin far Lasse Ravalsson, eftersom han aldrig förekommer i längderna över årliga räntan. Ytterligareen notis om Lasses barn finns. I ensaköreslängd från 1551 uppges nämligen att Lasse har fått böta 100 mark örtug "för sin dotthr, hon låg j skylskap medh sin broder. Brottet är grovt, och bötessumman följaktligen hög. Vilka av Lasses barn det gäller låter sig inte bestämmas.
/Anders Winroth i Släktforskaren Nr8:1983/